En torsdagskväll i juni

Vi har alla perioder där vi måste hantera en förlust. Det är en del av livet. En del av utvecklingen. En del av tidens tand. Inget är bestående. Allt är förgängligt. Vissa förluster är större. Andra mindre. Vissa sker utanför oss. Andra sker inom oss när vi förlorar någonting som vi upplevde vara en del av oss, en del av vår identitet. Oavsett förlustens omfattning tenderar den att påverka oss. Tvinga oss att förr eller senare stanna upp och ta in det som har hänt. Hantera det. Gå vidare och förhoppningsvis till sist läka.

Så går mina tankar när jag klockan 22:30 en torsdagskväll sår tomatfrön i krukor, till ljudet av en snarkande mops som (trots sitt sovande tillstånd) vakar över mig. Ibland är ett av de bästa sätten att läka att tacka för det som har varit, blicka framåt och bygga på något nytt. Jag är på väg dit, men fram tills dess tänker jag så dessa frön, hoppas att de växer till vackra plantor och kanske till och med bär frukt.

Innan jag fortsätter med min plantering, med min process, ska ni få ta del av ett citat som ligger mig varmt om hjärtat.

Må väl och kom ihåg att det är aldrig för sent att plantera nya frön.