På min bussresa hem fick jag idag sällskap av Mikael Persbrandt. Hans röst följde mig genom bussens alla svängar och stopp. Genom påstigningar och avklivningar. Persbrandt har nyligen skapat en egen podcast under kategorin filosofi. Podden heter I AM och första avsnittet heter Alltings början.
Jag kommer inte på något sätt att recensera, dissekera eller kritisera hans podd-avsnitt. Det har ingen glädje av. Varken du, jag eller Persbrandt. I det här fallet har jag inte heller något behov av att döma eller bedöma. Det enda ställningstagande som jag behövde göra var huruvida jag skulle fortsätta att lyssna eller inte. Jag valde att behålla mitt resesällskap.
Jag vill istället stanna upp en stund och reflektera över vad som hände i mig under den här resan. Inledningsvis tyckte jag det var ganska plågsamt. Inte på grund av vad Persbrandt sa utan för att jag fick brottas med små fördomar som jag inte visste att jag hade. Jag fick städa undan allt skräp som låg i vägen mellan mig och upplevelsen. Visst hade jag kunnat välja att behålla mina färgade glasögon på, men i så fall hade jag nog tackat för mig och bytt sällskap. När jag hade uppmärksammat fördomarna och kommit en bit på vägen upplevde jag istället ett enormt lugn. Jag kunde njuta av Persbrands berättarteknik, hans lugnande röst och ta del av hans reflektioner.
Väl framme vid ytterdörren släppte Micke av mig och jag tackade för sällskapet samt för insikten att det inte bara är hemmet som behöver en vårstädning emellanåt.
Vilka små, eller stora, fördomar bär du på? Ta fram städkitet och rensa ut de förutfattade meningar som inte längre gör någon nytta eller skräp som andra har placerat där. Uppmärksamma dina fördomar, utmana dem och gör istället plats för nya upplevelser.
Må väl!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar