Ur högtalarna spelas låten Tiger striped sky med Roo Panes. Av en slump hörde jag den för första gången nu på morgonen. Titeln fångade mitt öga när jag klickade in på Spotifys lista Breakfast in bed. Dess mjuka, ifrågasättande sound kunde inte passa bättre ihop med den mullrande känsla som jag har djupt nere i solar plexus. En känsla av att något är så obegripligt fel och att jag är mätt på att ströva runt i invanda spår. Trött på att låtsas att kejsaren är påklädd. Han står ju där i födelsedräkten! Skär som ett nyfött barn. Utan en tråd på kroppen. Varför låtsats vi något annat? Varför är vi, folket med miljoner röster, så obegripligt tysta? Så obegripligt tysta när till och med den mjukaste viskning från våra stämmor hade kunnat få marken att skälva.
Varför låter vi andra diktera normen för vår livsstil? Varför tillåter vi att djur, natur och medmänniskor får betala priset för vår comfort? Vi har teknologin att vara uppkopplade dygnet runt, att resa till fjärran planeter, att fånga ögonblick på bild. Borde vi inte kunna leva bekvämt utan att göra så stor åverkan? Utan att utarma jordar. Utan att dagligen producera sopberg av onödiga förpackningar. Utan att slänga fullt brukbara saker för att nästan trend viskar annat. Viskar mjukt, men högt nog för att dränka vår inre röst. Rösten som säger att vi är större än så. Vi är mäktigare än så. Vi är mer. Vi är mer. Jag vet att vi är mer. Vi är mer än det här överflöd som vi omger oss med. Vi kan bättre. Vi kan bättre än så.
Tired of seeing adventures on café walls
Think I'll take a turn from the known road
Think I'll write a tale of my own..
So I'll be giving up my stripes
Be painting with new colors
Beginning with dove-white
Må väl!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar