Ljusen i fönstret är tända. Utanför vilar vintermorgonens mörker med ett löfte om att inom några timmar skingra sig för ljuset. Ur högtalarna spelas Grow old with me av Tom Odell. Julhelgen lämnar plats åt förberedelserna inför det nya året och det firande som det innebär. Historien om år 2014 fick ett fint avslut när Sveriges ledare under gårdagen förkunnade att det inte blir något nyval den 22 mars nästa år. Osämja ersätts av ansvarstagande.
Hold back the river av James Bay fortsätter när Odells toner tystnar. Vi lever i förändringens tid. Jag kan inte annat än känna att vi går mot nya tider, bättre tider. Tider som vi kan forma med våra händer, stora som små. Forma med våra ord. Med våra tankar, med våra gärningar och val.
Under min ringa livstid har jag haft förmånen att delta i och arbeta med ett antal förändringsarbeten, personliga som organisatoriska. Det finns inget roligare än att ta klivet från det gamla till det nya. Att tacka för alla lärdomar, alla erfarenheter, alla möten och våndor. Det är ju de som har lett oss dit vi är idag. Men en resa som planlöst fortsätter är farlig. Viloplatser finns utmärkta på kartan av en anledning. De finns där för att vi ska stanna upp, reflektera, utvärdera och identifiera vart vi är på väg. Är det dit vi vill? Vilka spår lämnar vi efter oss? Vad vill vi uppnå? Vad är det egentligen som förgyller vår resa?
Jag tror att många av oss låter dagarna innan nyår fungera som en sådan viloplats. En plattform där vi bygger upp förväntningarna inför det nya året, men också minns det gamla. Kanske med ett rus av lycka. Kanske med sorg i bröstet. Oftast med ett spektrum av känslor, tankar och minnesvärda stunder. Min önskan är att du tar dig tiden, även om du bara ägnar det 5 minuter, att våga stanna upp. Våga känna och reflektera. Våga bygga upp förväntningar inför det nya. Våga ta ansvar för det som hänt och det som du önskar ska ske.
Det är när vi tänker själva som vi står som starkast. Det är då magin kan ske. Det är när vi ifrågasätter givna ramar och målar utanför linjerna som livet lyser som klarast. Jag talat inte om anarki. Inte om sabotage. Jag talar om ansvarstagande utveckling. När vi stannar upp, bestämmer färdriktning och styrs av vår inre kompass istället för ditplacerade vägskyltar. För vem är någon annan att tala om vart jag ska gå? Och var vill jag somna den dagen då jag inte längre kommer att vakna upp?
Må väl!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar